Onni Larri
Hej! Jag heter Onni Larri och kommer från Åbo.
Om någon hade sagt till mig i högstadiet att svenska en dag skulle förändra mitt liv, skulle jag nog bara ha skrattat. Svenskan var länge bara ännu ett skolämne, något man måste överleva. Jag pluggade i sista minuten, skrev proven halvt på tur, fick dåliga vitsord och räknade dagarna tills jag skulle slippa språket helt.
Under mitt sista år i gymnasiet hände något som förändrade allt. På en kurs som hette “Maailmankansalainen” träffade jag en jämnårig asylsökande som hade lärt sig flytande finska på bara ett par år. Han hade rest genom fjorton länder för att hitta ett nytt hem i Finland. Och ändå var vi som bröder, bara för att han hade lärt sig mitt modersmål. Det gjorde ett djupt intryck på mig. Plötsligt förstod jag: språk är inte till för prov. Språk är en bro. En nyckel. Ett sätt att kliva in i världar man annars aldrig hade fått uppleva.
Jag lade undan skolböckerna, som aldrig hade inspirerat mig. I stället började jag lyssna på Ted och Kaj på kvällspromenader, läsa Muminserier och försvinna in i svenskspråkiga filmer på Netflix. Jag slutade studera språket och började leva det. När studentskrivningarna kom hade jag inte öppnat en enda lärobok, men ändå skrev jag skolans bästa resultat i svenska. Jag hade förstått något större, och där började resan på riktigt.
Sommaren efter studenten tog jag chansen att resa till Sverige genom Nordjobb. Jag arbetade inom äldreomsorgen i Borås, och för första gången blev svenskan ett levande verktyg för att förstå, kommunicera och dela vardagen med andra. Jag minns hur hjärtat bultade vid varje nytt samtal, hur kinderna hettade av nervositet, men också hur fantastisk känslan var när orden räckte till. När jag förstod och blev förstådd. Det var där jag insåg i praktiken: språk handlar inte om grammatik, språk handlar om människor. Om vänskaper som annars aldrig skulle ha funnits. Om möten som annars aldrig hade skett.
Efter sommaren väntade militärtjänsten. Jag hade ursprungligen tänkt göra min militärtjänst i Säkylä, men efter sommaren i Sverige valde jag att åka till Dragsvik och göra tjänsten på svenska. Jag visste att det skulle bli tufft, men också att varje dag på svenska skulle ge vardagen en djupare mening. Språket blev min följeslagare även i de mest monotona stunderna: att tetsa i skogen, att marschera, att vakna omänskligt tidigt. Svenskan gjorde det vardagliga levande och meningsfullt.
Det var också i armén jag hörde talas om Hanken. Jag hade redan fått en studieplats vid Turun Yliopisto, men efter sommaren och tiden i Dragsvik visste jag att jag ville fortsätta resan på svenska. Jag bytte studieplats och började på Hanken i Helsingfors. Det var ett av mitt livs största steg: en ny stad med få människor jag kände från förr och en värld där jag plötsligt skulle delta i föreläsningar och skriva akademiska texter på ett språk jag tidigare bara använt i sms. De första månaderna var krävande, ibland kändes varje föreläsning som en bestigning av ett berg. Men glädjen när jag klarade det, när språket bar mig framåt, var större än allt annat.
Jag minns särskilt ett tillfälle: en tio minuters presentation inför hela kursen i Hankens stora festsal. Jag hade aldrig tidigare hållit ett längre anförande på svenska, knappt ens sagt mer än några meningar offentligt. Jag lärde mig hela talet, över 500 ord, utantill. Jag lät som en nervös robot på scenen, men det gick bra. Och den känslan, att klara något jag aldrig trott var möjligt, bär jag med mig än idag.
Mitt i allt detta, under introduktionsveckan på Hanken, hittade jag också något som skulle betyda mycket mer: kören Akademen. Genom sången fick jag förena två av mina största passioner: musiken och språket. Genom mitt engagemang i körens styrelse har jag lärt mig enormt mycket om ansvar, samarbete och ledarskap. Men framför allt har jag fått vänner för livet, vänner jag delat oförglömliga stunder med, från körläger i Stockholm till turné i USA.
För mig är svenska inte bara ett språk. Det är en bro. En nyckel till vänskaper, äventyr och livsresor jag annars aldrig hade fått uppleva. Och resan fortsätter. Just nu bygger jag Nordic Happiness Summit tillsammans med vänner över hela Norden och hoppas kunna få vara en ambassadör för språk och brobyggande genom hela livet.
