En savolaxare djupt inne i den finlandssvenska ankdammen. Jag träffade min blivande finlandssvenska fru min första vinter i Helsingfors januari 1987. Vi talade finska först, men med hennes föräldrar, släkt och vänner talade jag svenska från första början. Beslutet var mitt. Vi bytte till svenska vid nyåret 1987–88 för en månad och på den vägen blev det. Jag har kommunicerat på svenska på alla mina arbetsplatser. På oy ESSO ab talade jag dagligen tre språk i sex års tid och på alla andra arbetsplatser inom marknadsföring och vuxen utbildning talade jag svenska minst en gång i veckan i varierande uppgifter. Jag har också varit lärare i finska i svenskspråkiga skolor.

Mitt namn är Susanne. Jag arbetar och sköter ärenden på både finska och svenska dagligen, men om någon hade sagt till mig när jag gick i gymnasiet att det skulle bli så, hade jag aldrig trott det. Jag växte upp i en helt finskspråkig miljö. Under studietiden och årens lopp och genom att jag hade en svensktalande make i mitt liv som talade svenska med mina barn, började jag höra svenska och interagera med det dagligen, vilket så småningom ledde till att jag på någon av släktens sommarfester insåg att, nej men, jag kan delta i diskussioner och klara mig på det här språket. Jag är verkligen stolt över min egen resa och jag kan säga från djupet av mitt hjärta att det är möjligt att lära sig ett språk.

Hej! Jag heter Onni Larri och kommer från Åbo. Om någon hade sagt till mig i högstadiet att svenska en dag skulle förändra mitt liv, skulle jag nog bara ha skrattat. Svenskan var länge bara ännu ett skolämne, något man måste överleva. Under mitt sista år i gymnasiet hände något som förändrade allt. På en kurs som hette “Maailmankansalainen” träffade jag en jämnårig asylsökande som hade lärt sig flytande finska på bara ett par år. Han hade rest genom fjorton länder för att hitta ett nytt hem i Finland. Ändå var vi som bröder, bara för att han hade lärt sig mitt modersmål. Det gjorde ett djupt intryck på mig. Plötsligt förstod jag: språk är inte till för prov. Språk är en bro. En nyckel. Ett sätt att kliva in i världar man annars aldrig hade fått uppleva.

Jag heter Päivi Siljamäki och jag bor i Laihela, Österbotten. Jag är född i Sverige men jag – och alla mina släktingar – pratade bara finska. Det är faktiskt lite roligt hur man kan undvika det svenska språket nästan hela sitt liv. Min familj flyttade (tillbaka) till Finland och jag började i skolan i Österbotten. Efter gymnasiet började jag studera i Vasa. Där fick jag äntligen höra svenska varje dag och började använda min svenska så mycket som möjligt. Efter några år råkade jag hitta mitt drömjobb i svenskspråkiga Österbotten.

Hej! Jag heter Vendela och kommer ursprungligen från Vasa i Österbotten. Hemma pratade vi endast svenska och jag gick hela grundskolan och gymnasiet på svenska. I skolan tyckte jag finska var väldigt svårt och hade problem med att lära mig teori och ordlistor utantill. Efter mitt första jobb på Vasa stadsteater har jag jobbat nästan enbart på finska i Finland. Det trodde jag aldrig skulle hända! Min finska är långt ifrån perfekt, men tröskeln för att våga tala är nästan borta. Jag är stolt över att jag har kommit så långt med finskan som jag har gjort och stoltast över att jag vågar tala!

Hej! Jag heter Timi. Under min skoltid var inställningen till svenska bland många: ”ett helt onödigt språk, det behöver man aldrig.” Självklart började jag tänka likadant – vilket gjorde det svårare för mig att lära mig språket. Jag satsade inte på studierna, vilket förstås förstärkte mina fördomar: svenska var ett onödigt språk. Allt förändrades sommaren 2008 när vi hälsade på min frus vänner i Umeå. Jag vet inte om det var solsting eller det svenska dricksvattnet, men plötsligt fick jag en tanke: jag vill lära mig tala svenska flytande! Efter många omvägar hamnade jag i Kiruna som säljare på hemelektronikavdelningen på Elgiganten. Året i Kiruna gav oss mycket. Förutom språkkunskaperna förändrades också min attityd – svenska är faktiskt ett användbart språk, och det finns inga onödiga språk. Jag önskar att jag hade tänkt så redan under skoltiden och inte som de flesta i min vänkrets gjorde. Men bättre sent än aldrig.

Hej, mitt namn är Laura Karlsson. Mitt modersmål är finska och jag bor med min familj i S:t Karins, där jag också är född och uppväxt. Min pappa hade en gång i tiden studerat och tagit examen vid Åbo Akademi och han uppmuntrade mig att lära mig svenska. Min pappa arbetade också på ett internationellt företag och reste mycket i jobbet. Han brukade alltid säga hur viktigt det är för en finländare att studera främmande språk för att klara sig i arbetslivet. I rekryteringsprocesser har jag ofta haft en stark position tack vare mina mångsidiga språkkunskaper. Särskilt min svenska har varit avgörande i slutskedet av vissa anställningar under min karriär. Även om min muntliga svenska inte alltid är perfekt har jag ändå alltid vågat kommunicera på det språk som situationen krävt.

Jag växte upp i en helt finskspråkig familj i Österbotten. När jag var liten, flyttade familjen till ett område med många svenskspråkiga barnfamiljer. Lekkamraterna på hemgatan talade bara svenska och jag bara finska. Genom lek fick jag lära mig en fin dialekt: österbottniska. Och mina lekkamrater började använda finska ord. Som finskspråkig gick jag i finska skolor, men fortsatte träffa vännerna från hemgatan på fritiden. Varje år, under sportlovsveckan, åkte vi till de svenska fjällen med vår lokala skidklubb. Vi klarade oss fint där med finlandssvenskan. Genom svenskan har jag fått ett fantastiskt liv med jobb, fritid och vänner i hela Norden!

Mitt namn är Lina, och jag brukade avsky att prata finska! Aldrig hade jag kunnat tro att jag en dag skulle lära mig tycka om det. Mitt språk är långt ifrån perfekt, men det hindrar mig inte från att uttrycka mig, bli förstådd och föra samtal på finska. Det handlar framför allt om att våga! Jag kommer från Närpes och en helt svenskspråkig bakgrund. Jag är en stolt närpesbo som älskar både dialekten och den österbottniska kulturen. Numera bor jag i Helsingfors, men som man säger: “Man kan ta flickon ur byin, men it byin ur flitchon.”

Hej, mitt namn är Benjamin Bergan och jag är uppvuxen i en tvåspråkig familj. Jag pratade dock inte det vanliga paret av språk, svenska och finska hemma – utan mitt andra språk var norska som jag talade med min pappa. Finska var alltid min svaghet men nu talar jag ändå fem språk nästan flytande och har arbetat som läkare på just finska.

Hej alla! Jag heter Ines Laukkonen och kommer från Helsingfors. Allt började år 2004 när jag började på ett språkbadsdagis och därefter i en språkbadsklass i grundskolan. Jag valde sedan ett finskspråkigt gymnasium. År 2021 började jag på Hanken i Helsingfors. Tack vare svenskan gör jag nu min drömpraktik i Stockholm. Språket har öppnat så många dörrar för mig, och utan det skulle jag inte vara där jag är i dag.

Finskan var länge ett språk av rädsla och skam för mig. Idag är jag skådespelare och arbetar både på svenska och finska, men som barn fick finsklektionerna min mage att knyta sig. Jag vågade inte prata och kände mig utanför. Det här fortsatte både i skolan och som vuxen. Jag kämpade mig igenom finsklektionerna, men talade enbart svenska i vardagen. Förändringen kom först på Teaterhögskolan där jag första gången var i en flerspråkig miljö. På andra året skulle vi samarbeta med finskspråkiga studenter. Jag var skräckslagen – men jag visste att det var dags att försöka.

Hej! Jag heter Annika Saajakari och har vuxit upp i en helt finskspråkig kommun med min finskspråkiga familj. I början var svenska ett skolämne precis som vilket annat. Under min gymnasietid i ett idrottsgymnasium insåg jag att idrott och hälsa var något jag ville studera vidare. När jag började undersöka utbildningsmöjligheter upptäckte jag att alla yrkeshögskolor där man kan studera till idrottsinstruktör låg långt borta – förutom Arcada i Helsingfors. Då bestämde jag mig för att söka dit och tog alla svenskkurser som mitt gymnasium erbjöd.

Hej! Jag heter Kreetta Kiviniemi och jag är musikalartist samt ekonomistuderande. Jag är ursprungligen från Helsingfors, men jag har också bott bland annat i Göteborg och Reykjavik. Jag växte upp i en finskspråkig familj, men att lära mig olika språk har alltid varit viktigt för mig. Jag började läsa svenska i lågstadiet och var alltid duktig på språk i skolan, men jag tyckte att det var lite nervöst att våga prata.

Jag kommer aldrig att prata svenska i mitt liv. Så tänkte jag i högstadiet och i gymnasiet. Jag tyckte inte om svenska i skolan.
Jag heter Jaan Siitonen och jag kommer från Esbo. Mitt medeltal (keskiarvo) i svenska var 5,5. Jag blev student från Tapiolan lukio 2007, men sedan sommaren 2007 har jag pratat svenska varje dag. Vad hände?

Hej! Jag heter Sonja och är uppvuxen i Helsingfors i en helt finskspråkig familj och släkt. Min svenska språkberättelse började med B-svenska i högstadiet, precis som den gör för så många andra finskspråkiga finländare. Under skoltiden hade jag inget specialintresse av svenska, men 2018 ändrades allt: jag flyttade till Madrid. Det kanske låter lite märkligt – hur lär man sig svenska i Spanien?

Hej, jag har bott länge i Norge och pratar gärna om min historia men också om Norge och om norska språken så att elever skulle förstå att svenskan öppnar dörrar inte bara i Sverige och Svenskfinland, men också i Norge och Danmark.

Jag heter Nina Smeds och har mina rötter i Österbotten, men jag är uppvuxen i Esbo. Nu bor jag i Korsnäs i Österbotten. Att kunna finska har öppnat många dörrar för mig. Jag har bland annat jobbat inom kundbetjäning, undervisat finska, varit språkcafédragare och drivit mitt eget språkprojekt inom eKlasstandem. Jag påminner alltid de jag möter i språkdiskussioner om att modet att tala är det absolut viktigaste.

Hej! Jesse Kurunsaari heter jag och studerar till läkare i Sverige. Jag kommer från en helt finskspråkig familj fast vi bodde i det tvåspråkiga Österbotten. Livet i Sverige skiljer sig inte avsevärt från Finland. Jag har lärt mig här att språkinlärningen är en livslång process som inte behöver bli klar här och nu – allt har sin tid och man lär sig nog!

Hej! Jag är en frilansande skribent, journalist och regissör som jobbar på finska, svenska, engelska och franska. Jag är född i Vanda, men är också uppvuxen i Stockholm.