Susanne Hellberg

Mitt namn är Susanne. Jag arbetar och sköter ärenden på både finska och svenska dagligen, men om någon hade sagt till mig när jag gick i gymnasiet att det skulle bli så, hade jag aldrig trott det. Jag växte upp i en helt finskspråkig miljö. 

Svenska hörde jag främst i skolan på svensklektionerna och på somrarna på vår stugö i den åländska skärgården kunde man höra svenska lite här och där. Min farfar var en svenskspråkig ålänning, men talade finska med oss barnbarn. Jag minns att jag kämpade med svenskan i högstadiet och var ledsen när jag funderade på varför min farfar inte kunde tala svenska med oss så att det skulle vara lättare nu. 

I gymnasiet bad min svensklärare mig att byta till medellång lärokurs eftersom jag var så usel. Jag trodde länge att jag inte kunde lära mig svenska tills jag var tvungen att ta ett biämne på universitetet och skämtsamt gjorde inträdesprovet för svenska som biämne och fick studierätt. Under studietiden och årens lopp och genom att jag hade en svensktalande make i mitt liv som talade svenska med mina barn, började jag höra svenska och interagera med det dagligen, vilket så småningom ledde till att jag på någon av släktens sommarfester insåg att, nej men, jag kan delta i diskussioner och klara mig på det här språket. 

Efter ytterligare några år hade mina språkkunskaper utvecklats så långt att jag idag är praktiskt taget tvåspråkig och kan utföra krävande specialistarbete på båda språken. Jag är verkligen stolt över min egen resa och jag kan säga från djupet av mitt hjärta att det är möjligt att lära sig ett språk, även om det naturligtvis kräver arbete och en vilja att lära sig.