Vendela Nylund

Hej! Jag heter Vendela och kommer ursprungligen från Vasa i Österbotten. Hemma pratade vi endast svenska och jag gick hela grundskolan och gymnasiet på svenska. Jag höll på med dans och friidrott under hela min uppväxt.

Jag lyckades undvika finska språket även om det på danslektionerna flera gånger i veckan mestadels pratades finska. Jag drog mig automatiskt till de få svenskspråkiga i gruppen. I skolan tyckte jag finska var väldigt svårt och hade problem med att lära mig teori och ordlistor utantill. Det pratades inte mycket finska alls på lektionerna i skolan utan fokus låg på att komma ihåg grammatik och ord utantill. Jag fick låga betyg i finskan och skämdes över det. Det här blev till en ond spiral där jag inte ens vågade försöka prata finska i och utanför skolan för jag var rädd för att säga fel. Under gymnasietiden jobbade jag inom servicebranschen och lärde mig det jag behövde kunna för att klara av att stå i kassa på finska men inget mer.

Efter gymnasiet flyttade jag till Göteborg i Sverige för att utbilda mig till musikalartist. Jag trivdes jättebra och det var skönt att bli förstådd och förstå ALLT överallt. Efter examen sökte jag jobb i olika nordiska länder och råkade få jobb i… Vasa! På den finskspråkiga teatern! Jag var jättetacksam över att ha fått jobb inom branschen jag utbildat mig till. Arbetsuppgifterna gick bra, det var ju “bara” att lära sig sångtexterna och replikerna på finska utantill. För övrigt gick det mycket snabbare att lära sig dem utantill när de var kopplade till musik eller rörelse i stället för långa tråkiga ordlistor i finskaböcker. Det sociala på jobbet var dock svårare. Jag hängde inte med i konversationerna runt kaffebordet. När jag väl förstod vad vi pratade om kom jag inte på hur jag skulle säga det jag ville på finska. Det var svårt i början när jag var van vid att vara social.

Efter mitt första jobb på Vasa stadsteater har jag jobbat nästan enbart på finska i Finland. Det trodde jag aldrig skulle hända! Sakta men säkert började jag förstå mer och mer. Jag har tack vare jobbet som musikalartist även fått finsktalande vänner. Det är via vännerna jag har börjat våga prata mer finska. Det blev lättare och lättare varje gång jag träffade någon ny att gå in med inställningen att jag faktiskt ska våga säga fel. Inte en enda finsktalande vän har dömt mig för att jag sagt något fel. Ju fler positiva upplevelser jag fick desto mer växte mitt självförtroende inom finskan.

Idag bor jag i Helsingfors och talar finska varje dag. Min finska är långt ifrån perfekt, men tröskeln för att våga tala är nästan borta. Jag är stolt över att jag har kommit så långt med finskan som jag har gjort och stoltast över att jag vågar tala!