Hej! Mitt namn är Mikael Liimatainen och min språkresa har börjat i min hemstad Kouvola, en helt finskspråkig stad i Kymmenedalen. En stad där man lätt tycker att man knappt kommer att stöta på svenska och att det skulle löna sig att lägga sina ägg i andra korgar i stället. Sannolikheten till att någon förälskas i svenskan är alltså förmodligen lägre där – men ibland kan bara en liten gnista räcka till att skogsbränder uppstår.

För min del bestod den gynnsamma torkan av ett allmänt intresse för och nyfikenhet på språk samt av att jag hade fått veta om att jag har släkt i Sverige. Strax innan B-svenskan började i slutet av lågstadiet hade jag börjat lära mig lite svenska på egen hand: ”Nog måste man kunna räkna till 20 på svenska om man leker kurragömma med sin svenska syssling”, tänkte jag vid den tiden. Då var det proppen ur för min språkinlärningsresa efter den insikten.

Månad efter månad ville jag bara mer. Branden tog till och viljan att lära sig mer späddes på från olika håll: en vikarierande svensklärare som en dag spelade Melissa Horn för oss, svenskspråkiga filmer som visades på tv och till slut nästan allt möjligt som bara hade med svenskan att göra ökade intresset ytterligare. Till slut blev jag besatt av svenska språket, kan man väl säga.

I gymnasiet stod det redan klart för mig att jag skulle fortsätta mina studier i Sverige – och nu läser jag Språkvetarprogrammet vid Uppsala universitet. Svenskan är onekligen till stor nytta i mitt liv: jag skulle inte bo i ett annat nordiskt land, resa inom Norden och känna en stark tillhörighet till vår gemensamma kultur eller ha haft de jobbmöjligheter jag fått om jag inte brann för det svenska språket.

Men i min åsikt är enklare nöjen en lika viktig anledning till att ägna sig åt ett språk; att helt enkelt förstå vad som sägs i en polisdäckarserie på tv:n eller i låttexter kan glädja en lika mycket. Det kan förhoppningsvis bli en gnista i någon annans språkberättelse, och jag hoppas att jag som språkambassadör kan bidra till sådana språkresors uppkomst.