Språkberättelse

Hej! Jag heter Onni Larri och kommer från Åbo. Om någon hade sagt till mig i högstadiet att svenska en dag skulle förändra mitt liv, skulle jag nog bara ha skrattat. Svenskan var länge bara ännu ett skolämne, något man måste överleva. Under mitt sista år i gymnasiet hände något som förändrade allt. På en kurs som hette “Maailmankansalainen” träffade jag en jämnårig asylsökande som hade lärt sig flytande finska på bara ett par år. Han hade rest genom fjorton länder för att hitta ett nytt hem i Finland. Ändå var vi som bröder, bara för att han hade lärt sig mitt modersmål. Det gjorde ett djupt intryck på mig. Plötsligt förstod jag: språk är inte till för prov. Språk är en bro. En nyckel. Ett sätt att kliva in i världar man annars aldrig hade fått uppleva.

Jag heter Päivi Siljamäki och jag bor i Laihela, Österbotten. Jag är född i Sverige men jag – och alla mina släktingar – pratade bara finska. Det är faktiskt lite roligt hur man kan undvika det svenska språket nästan hela sitt liv. Min familj flyttade (tillbaka) till Finland och jag började i skolan i Österbotten. Efter gymnasiet började jag studera i Vasa. Där fick jag äntligen höra svenska varje dag och började använda min svenska så mycket som möjligt. Efter några år råkade jag hitta mitt drömjobb i svenskspråkiga Österbotten.

Hej! Jag heter Vendela och kommer ursprungligen från Vasa i Österbotten. Hemma pratade vi endast svenska och jag gick hela grundskolan och gymnasiet på svenska. I skolan tyckte jag finska var väldigt svårt och hade problem med att lära mig teori och ordlistor utantill. Efter mitt första jobb på Vasa stadsteater har jag jobbat nästan enbart på finska i Finland. Det trodde jag aldrig skulle hända! Min finska är långt ifrån perfekt, men tröskeln för att våga tala är nästan borta. Jag är stolt över att jag har kommit så långt med finskan som jag har gjort och stoltast över att jag vågar tala!

Hej! Jag heter Timi. Under min skoltid var inställningen till svenska bland många: ”ett helt onödigt språk, det behöver man aldrig.” Självklart började jag tänka likadant – vilket gjorde det svårare för mig att lära mig språket. Jag satsade inte på studierna, vilket förstås förstärkte mina fördomar: svenska var ett onödigt språk. Allt förändrades sommaren 2008 när vi hälsade på min frus vänner i Umeå. Jag vet inte om det var solsting eller det svenska dricksvattnet, men plötsligt fick jag en tanke: jag vill lära mig tala svenska flytande! Efter många omvägar hamnade jag i Kiruna som säljare på hemelektronikavdelningen på Elgiganten. Året i Kiruna gav oss mycket. Förutom språkkunskaperna förändrades också min attityd – svenska är faktiskt ett användbart språk, och det finns inga onödiga språk. Jag önskar att jag hade tänkt så redan under skoltiden och inte som de flesta i min vänkrets gjorde. Men bättre sent än aldrig.

Jag växte upp i en helt finskspråkig familj i Österbotten. När jag var liten, flyttade familjen till ett område med många svenskspråkiga barnfamiljer. Lekkamraterna på hemgatan talade bara svenska och jag bara finska. Genom lek fick jag lära mig en fin dialekt: österbottniska. Och mina lekkamrater började använda finska ord. Som finskspråkig gick jag i finska skolor, men fortsatte träffa vännerna från hemgatan på fritiden. Varje år, under sportlovsveckan, åkte vi till de svenska fjällen med vår lokala skidklubb. Vi klarade oss fint där med finlandssvenskan. Genom svenskan har jag fått ett fantastiskt liv med jobb, fritid och vänner i hela Norden!

Mitt namn är Lina, och jag brukade avsky att prata finska! Aldrig hade jag kunnat tro att jag en dag skulle lära mig tycka om det. Mitt språk är långt ifrån perfekt, men det hindrar mig inte från att uttrycka mig, bli förstådd och föra samtal på finska. Det handlar framför allt om att våga! Jag kommer från Närpes och en helt svenskspråkig bakgrund. Jag är en stolt närpesbo som älskar både dialekten och den österbottniska kulturen. Numera bor jag i Helsingfors, men som man säger: ”Man kan ta flickon ur byin, men it byin ur flitchon.”

Hej, mitt namn är Benjamin Bergan och jag är uppvuxen i en tvåspråkig familj. Jag pratade dock inte det vanliga paret av språk, svenska och finska hemma – utan mitt andra språk var norska som jag talade med min pappa. Finska var alltid min svaghet men nu talar jag ändå fem språk nästan flytande och har arbetat som läkare på just finska.

Hej alla! Jag heter Ines Laukkonen och kommer från Helsingfors. Allt började år 2004 när jag började på ett språkbadsdagis och därefter i en språkbadsklass i grundskolan. Jag valde sedan ett finskspråkigt gymnasium. År 2021 började jag på Hanken i Helsingfors. Tack vare svenskan gör jag nu min drömpraktik i Stockholm. Språket har öppnat så många dörrar för mig, och utan det skulle jag inte vara där jag är i dag.

Finskan var länge ett språk av rädsla och skam för mig. Idag är jag skådespelare och arbetar både på svenska och finska, men som barn fick finsklektionerna min mage att knyta sig. Jag vågade inte prata och kände mig utanför. Det här fortsatte både i skolan och som vuxen. Jag kämpade mig igenom finsklektionerna, men talade enbart svenska i vardagen. Förändringen kom först på Teaterhögskolan där jag första gången var i en flerspråkig miljö. På andra året skulle vi samarbeta med finskspråkiga studenter. Jag var skräckslagen – men jag visste att det var dags att försöka.

Hej! Jag heter Annika Saajakari och har vuxit upp i en helt finskspråkig kommun med min finskspråkiga familj. I början var svenska ett skolämne precis som vilket annat. Under min gymnasietid i ett idrottsgymnasium insåg jag att idrott och hälsa var något jag ville studera vidare. När jag började undersöka utbildningsmöjligheter upptäckte jag att alla yrkeshögskolor där man kan studera till idrottsinstruktör låg långt borta – förutom Arcada i Helsingfors. Då bestämde jag mig för att söka dit och tog alla svenskkurser som mitt gymnasium erbjöd.