Språkberättelse

Min språkresa började redan när jag var i dagis. Jag har varit i en tvåspråkig dagis men på någon orsak bestämde dagistantorna att de e för svårt att prata svenska för ett finskspråkigt barn fast min mamma frågade om de skulle kunna var möjligt för dom att prata svenska åt mig. I Vasa började vi studera svenska i fyran. Genast från början märkte jag att svenska va min grej. I högstadiet sökte jag till ungdomsfullmäktige och blev vald. Där var ganska många som hade svenska som modersmål och vi hade några möten helt på svenska.

Jag föddes och växte upp under de första tjugo åren i en helt finskspråkig miljö på landsbygden i Mellersta Österbotten. Tack vare inspirerande lärare började jag genast gilla svenska redan på högstadiet. Tröskeln att använda språket var ändå hög, även efter gymnasiet. Jag var nervös och undvek situationer där jag skulle behöva tala svenska. Under studietiden blev det ännu värre, eftersom jag tillbringade en lång tid i en engelskspråkig miljö. Språken trasslade ihop sig.

Hej! Mitt namn är Mikael Liimatainen och min språkresa har börjat i min hemstad Kouvola, en helt finskspråkig stad i Kymmenedalen. En stad där man lätt tycker att man knappt kommer att stöta på svenska och att det skulle löna sig att lägga sina ägg i andra korgar i stället. Sannolikheten till att någon förälskas i svenskan är alltså förmodligen lägre där – men ibland kan bara en liten gnista räcka till att skogsbränder uppstår.

Hej! Mitt namn är Camilla Gabrielsson och jag kommer från Esbo, ursprungligen från grannkommunen Vichtis. Min kärlek till språk uppstod som en förälskelse vid första ögonkastet och har varit min ledande superkraft i arbetslivet. Svenska språket är dessutom en viktig del av min identitet eftersom jag har svenskspråkiga rötter på min mammas sida trots att jag växte upp i en helt finskspråkig familj.

”Vad är det där hemliga språket som dom talar” tänkte jag som barn när jag hörde mina tvåspråkiga kusiner prata svenska. Jag heter Heidi och är hemma från Egentliga Finland och uppvuxen på landet var man inte hörde något annat än finska. Jag kommer fortfarande ihåg min förvåning när jag förstod att mina kusiner pratar ett annat språk och jag ville också lära mig det där hemliga språket. 7 år efter att jag hade tagit studenten fick jag möjlighet att börja jobba i Ekenäs. Nu när jag ser bakåt så var det ett stort och modigt steg av mig att börja jobba där med den språkkunskapen som jag hade då, men utan den skulle jag aldrig hamnat i Sverige och jobbat där.

En savolaxare djupt inne i den finlandssvenska ankdammen. Jag träffade min blivande finlandssvenska fru min första vinter i Helsingfors januari 1987. Vi talade finska först, men med hennes föräldrar, släkt och vänner talade jag svenska från första början. Beslutet var mitt. Vi bytte till svenska vid nyåret 1987–88 för en månad och på den vägen blev det. Jag har kommunicerat på svenska på alla mina arbetsplatser. På oy ESSO ab talade jag dagligen tre språk i sex års tid och på alla andra arbetsplatser inom marknadsföring och vuxen utbildning talade jag svenska minst en gång i veckan i varierande uppgifter. Jag har också varit lärare i finska i svenskspråkiga skolor.

Hej! Jag heter Onni Larri och kommer från Åbo. Om någon hade sagt till mig i högstadiet att svenska en dag skulle förändra mitt liv, skulle jag nog bara ha skrattat. Svenskan var länge bara ännu ett skolämne, något man måste överleva. Under mitt sista år i gymnasiet hände något som förändrade allt. På en kurs som hette “Maailmankansalainen” träffade jag en jämnårig asylsökande som hade lärt sig flytande finska på bara ett par år. Han hade rest genom fjorton länder för att hitta ett nytt hem i Finland. Ändå var vi som bröder, bara för att han hade lärt sig mitt modersmål. Det gjorde ett djupt intryck på mig. Plötsligt förstod jag: språk är inte till för prov. Språk är en bro. En nyckel. Ett sätt att kliva in i världar man annars aldrig hade fått uppleva.

Jag heter Päivi Siljamäki och jag bor i Laihela, Österbotten. Jag är född i Sverige men jag – och alla mina släktingar – pratade bara finska. Det är faktiskt lite roligt hur man kan undvika det svenska språket nästan hela sitt liv. Min familj flyttade (tillbaka) till Finland och jag började i skolan i Österbotten. Efter gymnasiet började jag studera i Vasa. Där fick jag äntligen höra svenska varje dag och började använda min svenska så mycket som möjligt. Efter några år råkade jag hitta mitt drömjobb i svenskspråkiga Österbotten.

Hej! Jag heter Vendela och kommer ursprungligen från Vasa i Österbotten. Hemma pratade vi endast svenska och jag gick hela grundskolan och gymnasiet på svenska. I skolan tyckte jag finska var väldigt svårt och hade problem med att lära mig teori och ordlistor utantill. Efter mitt första jobb på Vasa stadsteater har jag jobbat nästan enbart på finska i Finland. Det trodde jag aldrig skulle hända! Min finska är långt ifrån perfekt, men tröskeln för att våga tala är nästan borta. Jag är stolt över att jag har kommit så långt med finskan som jag har gjort och stoltast över att jag vågar tala!

Hej! Jag heter Timi. Under min skoltid var inställningen till svenska bland många: ”ett helt onödigt språk, det behöver man aldrig.” Självklart började jag tänka likadant – vilket gjorde det svårare för mig att lära mig språket. Jag satsade inte på studierna, vilket förstås förstärkte mina fördomar: svenska var ett onödigt språk. Allt förändrades sommaren 2008 när vi hälsade på min frus vänner i Umeå. Jag vet inte om det var solsting eller det svenska dricksvattnet, men plötsligt fick jag en tanke: jag vill lära mig tala svenska flytande! Efter många omvägar hamnade jag i Kiruna som säljare på hemelektronikavdelningen på Elgiganten. Året i Kiruna gav oss mycket. Förutom språkkunskaperna förändrades också min attityd – svenska är faktiskt ett användbart språk, och det finns inga onödiga språk. Jag önskar att jag hade tänkt så redan under skoltiden och inte som de flesta i min vänkrets gjorde. Men bättre sent än aldrig.